Alver är det uråldriga folket från den djupa skogen — världens alver på Ytan.
Hastighet 100% · Liv 80%
Långa, slanka och ljudlösa i sina rörelser har Alver spetsiga öron, stora mörka ögon anpassade till skogens halvdunkel och långt flätat hår. En vuxens underarmar är täckta av formler skrivna med bläck — en levande trollbok. De klär sig i jordnära, praktiska toner och bär långbågar, Ytans bästa avståndsvapen, jämte de elixir, bläck och sällsynta ingredienser som deras magi vilar på.
En strid mot Alver är ofta över innan den börjar: förberedd terräng, dolda bågskyttar, fällor och skydd. De skjuter för att såra snarare än att döda, och de flesta möten kan avslutas genom att dra sig undan, ge upp eller helt enkelt fråga. Långt från sina skogar och förberedelser är de långt mindre farliga. En tålmodig, vördnadsfull vandrare kan förtjäna deras lärjungaskap.
Följande skriftrulle hittades i skogen, dess bläck äldre än träden:
»Jag har överlevt tidsåldrarna såsom stenen överlever regnet: genom att förbli orörlig medan världen såg åt annat håll. Låt de unga resa sina murar och glömma dem; det de tappar bevarar vi, rad för rad, i salar som skogen har slukat. Mina rastlösa fränder, bortbytingarna, kunde aldrig sitta stilla så länge.
Mening smids inte, utan fångas upp i förbifarten. Världen talar, långsamt, och de visa blir tysta nog att fånga den; den rösten kallar vi Vox Maxa. Men lita inte på den som svär sig ha hört den hel — det har inte lyckats mig på alla mina år. Jag lät hellre ett kungarike falla än att svara för tidigt: hellre hundra års lyssnande än ett enda förhastat ord.«